En illaluktande hög med diagnoser som tvångstanke

Nu som så många andra gånger surrar mina tankar kring en hög med diagnoser. Högen luktar inte särskilt bra men det är ändå något där som driver mig till att fortsätta surra. Medveten om att jag bara drar ned mig i skiten, i tankar som inte leder någonstans, fortsätter jag, timme ut och timme in. Jag lånar böcker om personlighetsstörningar, ADHD och söker på internet om information kring olika symtom jag upplever. Ångest, oro, sömn, sökorden är oändliga. Ibland stannar jag upp och funderar "känner jag verkligen ångest?". En fråga som inte får ett svar. Eller, visst får den?

Det kommer i perioder. Ofta i kombination med nedstämdhet, ångest, paranoida tankegångar (vilka jag kan kontrollera till viss del), ilska. Jag har svårt för att visa känslor. Hur gör man det? Varför ska jag visa allt jag känner? Det är ju onödigt. Men ibland kan det vara svårt. Det är klart jag ska visa dem, menar något i hjärnan på, och jag uttrycker min oro för att han eller hon nog avskyr mig. Varför avskyr han eller hon mig? frågar jag någon jag har förtroende för. Jag är nog lite taskig mot dem i skolan, som jag gillar: någon lärare eller annan skolpersonal. Folk jag tror vill väl. Hur står de ut? Jag står inte ut mig själv ens!

I perioder. Social, duktig, bra självförtroende, lite narcissistisk. Själviskt yttre, men givmild - i syfte att visa på min goda vilja. Jag ger mycket. Jag är trevlig och säger inte "jobbiga saker" - sånt som får andra att må dåligt. Jag vill verkligen väl. Jag tycker om andra människor väldigt mycket. Kan dock bli irriterad på småsaker ibland, men det blir inga tvångstankar av det.

Nej, han lider nog inte särskilt mycket av någonting. Till det yttre. Jag kan stå ut i familjen: jag träffar dem ju knappt aldrig utan sitter mest framför datorn eller med en bok och tänker. Diagnoser. Det Är lika jobbigt som det låter. Diagnoser. Högen med diagnoser förföljer mig inte. Den drar mig till sig.

Är det här ens mina egna tankar?
Varför skulle jag skriva det, om det inte var det?

Det är frågor jag ställer mig just nu.

Enligt dem där nere är jag inte särskilt svårt sjukt i skallen. Jag har Asperger, och kanske snart ADHD, men inte mer än så. Vad är Asperger nu igen? Nej, det är inte lätt att se på mig kanske. I perioder mår jag ju bra.

Kanske det var för att hon sa åt mig i eftermiddags? Jag är ju känslig.
Kanske det var ångesten som jag kände då som fick mig att gå igång?

Fast böckerna, om personlighetsstörningar och ADHD har ju legat här sedan flera dagar tillbaka.